Nelson Mandela

Nelson Mandela

Sydafrika, 1990.

En man står framför en fängelseport.

Han är 71 år gammal.

Hans hår har blivit grått. Ansiktet bär spår av ett långt liv. Han har inte fått bestämma när han ska gå ut genom den här porten.

Inte på 27 år.

Utanför väntar människor med kameror, mikrofoner och höjda händer.

Miljontals människor runt om i världen väntar också.

Mannen heter Nelson Mandela.

När han går ut genom porten är han fri.

Men landet han kommer tillbaka till är fortfarande djupt splittrat.

Och många av dem som hållit honom fängslad har fortfarande makt.

Långt innan någon kände till namnet Nelson Mandela fanns en liten pojke som hette Rolihlahla.

Han föddes 1918 i en by som hette Mvezo, i Sydafrika.

Han växte upp bland kullar, gräsmarker och boskap.

Som barn lekte han med andra pojkar, sprang över markerna och lärde sig om livet i sin by.

När han började skolan fick han namnet Nelson av sin lärare.

Det var vanligt att afrikanska barn fick engelska namn i skolan på den tiden.

Rolihlahla behöll sitt eget namn också.

Han kunde ännu inte veta att människor långt bortom hans hemby en dag skulle ropa Nelson Mandela på gator och torg.

När Nelson blev äldre upptäckte han att människor i hans land inte hade samma rättigheter.

Hudfärgen kunde avgöra var någon fick bo, arbeta eller gå i skolan.

Vem som fick rösta.

Vem som fick äga mark.

Vem som måste flytta.

Och vem som fick bestämma över andra.

Systemet kom att kallas apartheid.

Det var inte bara människor som behandlade varandra illa. Orättvisorna fanns inskrivna i lagarna.

Nelson studerade juridik.

Han ville förstå lagarna.

Men ju mer han lärde sig, desto tydligare blev en märklig motsägelse.

En lag kunde vara giltig och samtidigt orättvis.

Tillsammans med sin vän Oliver Tambo öppnade han en advokatbyrå i Johannesburg.

Dit kom människor som behövde hjälp mot ett system som gång på gång ställde sig i vägen för dem.

Mandela arbetade också politiskt för att förändra landet.

Han deltog i protester.

Han höll tal.

Han organiserade motstånd.

Men regeringen svarade med förbud, arresteringar och våld.

År 1960 sköt polisen ihjäl 69 människor vid en demonstration i Sharpeville.

Många av de dödade hade protesterat mot lagar som begränsade svarta sydafrikaners rörelsefrihet.

Händelsen skakade landet.

Mandela och hans medarbetare hade länge arbetat med protester utan våld.

Nu började han tvivla på om det räckte.

År 1961 blev han ledare för en ny väpnad organisation som genomförde sabotage mot statliga anläggningar.

Det var ett allvarligt beslut.

Att använda våld kunde skapa nya offer och nya konflikter.

Att fortsätta som tidigare hade inte heller stoppat förtrycket.

Mandela valde en väg som skulle få stora konsekvenser.

År 1962 greps han.

Två år senare dömdes han till livstids fängelse för sabotage och andra brott kopplade till kampen mot apartheid.

Han fördes till Robben Island, en ö utanför Kapstaden.

Där väntade en liten cell.

Hårt arbete.

Stränga regler.

Och en framtid utan något bestämt frigivningsdatum.

På ön arbetade fångarna bland annat i ett kalkbrott.

Det vita dammet och det starka ljuset gjorde arbetet svårt.

Mandela fick bara begränsad kontakt med sin familj.

Hans barn växte upp utan honom.

Hans mamma dog medan han satt fängslad.

Senare dog också hans äldste son.

Han fick inte närvara vid deras begravningar.

Det fanns dagar som ingen politisk övertygelse kunde göra enkla.

Åren gick.

Fem år.

Tio år.

Femton år.

Människor utanför fängelset blev äldre. Barn föddes. Hus byggdes. Vänner dog.

Världen förändrades.

Mandela satt kvar.

Men han slutade inte försöka förstå människorna omkring sig.

Han läste och studerade.

Han lärde sig mer om afrikandernas historia och språk, trots att den vita apartheidregeringens makt till stor del vilade på stöd från just den gruppen.

Han samtalade med fångvaktare.

Människor som hade nycklarna till hans cell.

Människor som kunde öppna dörren men inte gjorde det.

Han lärde sig att skilja mellan människorna och det system de tjänade.

Det betydde inte att han accepterade systemet.

Det betydde att han ville förstå även dem som stod på andra sidan.

Under åren i fängelse fick Mandela erbjudanden om att bli frigiven på vissa villkor.

Han avböjde.

Han ville inte köpa sin egen frihet genom att ge upp den politiska kamp som fortfarande pågick utanför murarna.

Samtidigt började han så småningom söka möjligheter till samtal med regeringen.

Det var en märklig situation.

Mannen som en gång hade valt väpnat motstånd försökte nu öppna vägen till förhandlingar.

Och regeringen som hade dömt honom till livstids fängelse började tala med honom.

Det gick långsamt.

Misstron var djup.

Människor hade dödats, förlorat sina hem och levt under förtryck i generationer.

Ingenting av det försvann för att några män satte sig vid samma bord.

Den 11 februari 1990 öppnades fängelseporten.

Nelson Mandela gick ut.

Han hade tillbringat mer än 27 år som fånge.

Han var inte längre den unge man som hade gripits.

Nu väntade ett land där många människor var rädda.

Svarta sydafrikaner fruktade att förtrycket skulle fortsätta.

Många vita sydafrikaner fruktade vad som skulle hända om de förlorade makten.

Det fanns människor som ville hämnas.

Det fanns människor som vägrade förändras.

Och det fanns människor som inte längre vågade hoppas.

Mandela hade anledning att känna vrede.

Han hade förlorat år som aldrig kunde ges tillbaka.

Men han började arbeta för en framtid där människor med olika hudfärg skulle ha samma politiska rättigheter.

Han förhandlade med president F.W. de Klerk och andra ledare.

Samtalen var svåra och våldet i landet upphörde inte omedelbart.

Ändå fortsatte förhandlingarna.

År 1994 höll Sydafrika sitt första nationella demokratiska val där medborgare av alla hudfärger kunde rösta på lika villkor.

Nelson Mandela blev landets president.

Han var 75 år gammal.

Mannen som hade tillbringat så många år bakom låsta dörrar hade nu fått en av landets mäktigaste positioner.

Men makten gav honom inte tillbaka åren i fängelse.

Den kunde inte väcka hans döda anhöriga.

Den kunde inte sudda ut det som hänt.

Och den kunde inte ensam göra alla sydafrikaner jämlika.

Fattigdom och stora skillnader mellan människor fanns kvar.

Mandela försökte ändå bidra till att människor skulle kunna leva tillsammans i det nya Sydafrika.

Han uppmuntrade försoning, samtidigt som landet behövde undersöka och erkänna övergreppen från det förflutna.

När Mandela hade varit president i fem år lämnade han posten.

Han kunde ha försökt stanna längre.

Men han överlämnade makten till en efterträdare.

Under resten av sitt liv fortsatte han att engagera sig i samhällsfrågor, bland annat barns villkor och kampen mot hiv och aids.

Han dog 2013, 95 år gammal.

Då hade människor över hela världen lärt känna hans namn.

Hans ansikte fanns på affischer.

Hans ord citerades i skolor.

Statyer restes till hans minne.

Men långt innan allt detta hade en liten pojke sprungit över gräsmarkerna i Sydafrika.

Han hade ännu inte sett en fängelsecell.

Ännu inte mött en president.

Ännu inte behövt bestämma vad han skulle göra med människor som hade gjort honom illa.

Han hade ett helt liv framför sig.

Och ingen kunde veta vilka val som väntade honom.