Kejsarens nya kläder
1 nov. 2026 · En återberättelse efter H.C. Andersen · uppdaterad 1 nov. 2026
En kejsare som älskar vackra kläder blir lurad av två bedragare som påstår sig kunna väva ett tyg som bara kloka och dugliga människor kan se. Men när kejsaren visar upp sina nya kläder är det ett litet barn som säger det alla kan se: Han har ju inga kläder på sig!
Det var en gång en kejsare som älskade vackra kläder.
Han älskade dem så mycket att han nästan glömde allt annat.
Han hade kläder för soliga dagar och kläder för regniga dagar. Kläder för stora fester och kläder för små middagar. Kläder med guldknappar, silvertrådar och broderier så fina att människor stannade upp för att beundra dem.
Varje timme ville han bära något nytt.
Och när någon frågade var kejsaren befann sig brukade svaret bli:
– Han är i sin garderob.
En dag kom två främlingar till staden.
De berättade att de var vävare och att de kunde tillverka det märkvärdigaste tyg som världen någonsin skådat.
Det var inte bara vackert, förklarade de.
Det hade också en alldeles särskild egenskap.
– Den som är dum eller inte duger till sitt arbete kan inte se tyget, sade de.
När kejsaren hörde detta blev han mycket intresserad.
Tänk vilket tyg!, tänkte han. Med sådana kläder skulle jag genast kunna se vilka av mina tjänare som inte passar för sina uppgifter.
Han kallade till sig de båda vävarna.
– Jag vill ha en dräkt av ert tyg, sade han. Ni ska få allt ni behöver.
Främlingarna bugade djupt.
De fick ett stort rum, två vävstolar, mängder av siden och de finaste guldtrådarna i riket.
Men så snart dörren stängdes stoppade de sidenet och guldet i sina egna väskor.
Sedan satte de sig vid vävstolarna och började arbeta.
Eller åtminstone låtsades de arbeta.
För vävstolarna var alldeles tomma.
Dagarna gick.
Främlingarna satt där från morgon till kväll och rörde sina händer över den osynliga väven.
Ibland nickade de nöjt.
Ibland höll de upp något mellan fingrarna och granskade det noggrant.
– Vilket underbart mönster! sade den ene.
– Och vilka färger! svarade den andre.
Ryktet om det märkvärdiga tyget spred sig genom hela staden.
Alla talade om det.
Men ingen hade ännu sett det.
Till slut blev kejsaren så nyfiken att han ville veta hur arbetet gick.
Han tänkte först gå dit själv, men kom sedan att tänka på tygets särskilda egenskap.
Tänk om jag inte kan se det?
Han skakade på huvudet.
Nej, naturligtvis kan jag det. Men det är kanske bäst att skicka någon annan först.
Så han skickade sin äldste minister, en klok och betrodd man.
Ministern gick in i vävarnas rum.
Där satt de båda främlingarna framför sina tomma vävstolar.
– Nå, vad tycker ni? frågade den ene och pekade på luften framför sig.
– Har ni någonsin sett något så vackert? frågade den andre.
Ministern spärrade upp ögonen.
Han såg ingenting.
Inte en tråd.
Inte ett mönster.
Inte den minsta lilla tygbit.
Himmel och jord, tänkte han. Betyder det att jag är dum? Eller att jag inte duger till mitt arbete?
Han torkade sig om pannan.
– Nå? frågade vävarna igen.
Ministern rätade på ryggen.
– Fantastiskt! sade han. Alldeles fantastiskt!
Vävarna log och började beskriva färger och mönster som inte fanns.
Ministern lyssnade noga.
Han ville minnas varje ord, så att han kunde berätta för kejsaren.
När han kom tillbaka till slottet förklarade han att tyget var det vackraste han någonsin hade sett.
Kejsaren blev förtjust.
Efter några dagar skickade han ännu en högt uppsatt tjänare.
Denne gick in i vävarnas rum och såg precis lika mycket som ministern hade sett.
Ingenting.
Men också han hade hört vad det betydde om man inte kunde se tyget.
Så han log och nickade.
– Underbart! sade han. Vilket enastående arbete!
Nu talade hela staden om den fantastiska dräkten.
Till slut kunde kejsaren inte vänta längre.
Han gick själv till vävarna, följd av sina ministrar och tjänare.
– Se här, ers majestät! ropade den ene vävaren.
– Och här! sade den andre och höll upp ett stycke luft.
Kejsaren tittade.
Han kisade.
Han tog ett steg närmare.
Men hur han än ansträngde sig kunde han inte se någonting.
Vad är detta? tänkte han. Ser jag ingenting? Är jag dum? Duger jag inte till att vara kejsare?
Han kände hur kinderna blev varma.
Bakom honom stod ministrarna och log.
– Visst är det praktfullt, ers majestät? sade de.
Kejsaren svalde.
Sedan log också han.
– Ja! sade han. Det är verkligen praktfullt!
Och så bestämde han att de nya kläderna skulle bäras vid den stora processionen genom staden.
Vävarna arbetade hela natten före festdagen.
De tände mängder av ljus och låtsades sy, klippa och mäta.
De klippte i luften med stora saxar.
De drog osynliga trådar genom nålarna.
Till sist ropade de:
– Nu är dräkten färdig!
Kejsaren kom tillsammans med sina tjänare.
Vävarna bugade och höll upp de osynliga kläderna, ett plagg i taget.
– Här är byxorna!
– Här är rocken!
– Och här är den praktfulla manteln!
Kejsaren tog av sig sina gamla kläder.
Vävarna låtsades hjälpa honom i den nya dräkten.
De drog i ärmar som inte fanns och rättade till en krage som ingen kunde se.
– Så lätt den är! sade kejsaren.
– Ja, ers majestät, svarade vävarna. Den är så fin att man knappt känner att man har den på sig!
Tjänarna bugade.
– Vilken ståtlig dräkt!
– Vilka färger!
– Vilken fulländning!
Utanför slottet väntade hela staden.
Trumpeterna ljöd.
Portarna öppnades.
Och kejsaren steg ut.
Han gick långsamt och högtidligt genom gatorna.
Bakom honom gick tjänare som låtsades bära släpet på hans osynliga mantel.
Människorna längs vägen tittade.
De hade hört talas om tygets märkliga egenskap.
Ingen ville vara den som inte kunde se det.
Så de ropade:
– Åh, vilka vackra kläder!
– Se vilken underbar mantel!
– Aldrig har kejsaren varit så ståtlig!
Och kejsaren gick vidare med huvudet högt.
Men bland alla människor stod ett litet barn.
Barnet tittade på kejsaren.
Sedan tittade det på sin pappa.
Och så tittade det på kejsaren igen.
Barnet rynkade pannan.
– Men pappa, sade barnet.
Pappan böjde sig ner.
– Ja?
Barnet pekade.
– Han har ju inga kläder på sig!
Pappan såg sig hastigt omkring.
Några människor hade hört.
De tittade på varandra.
En man lutade sig mot sin granne.
– Hör du vad barnet säger?
En kvinna började skratta.
Någon annan viskade:
– Men det är ju sant.
Och snart gick orden från människa till människa.
– Han har inga kläder på sig!
– Kejsaren är naken!
Till slut ropade hela folkmassan:
– Han har ju inga kläder på sig!
Kejsaren hörde dem.
Han stannade nästan.
För någonstans inom sig visste han att de hade rätt.
Men processionen hade redan börjat.
Och alla såg på honom.
Så han rätade på ryggen ännu mer och fortsatte gå.
Bakom honom följde tjänarna.
De höll fortfarande upp det osynliga släpet.
Och barnet stod kvar vid vägkanten och såg efter dem.