Fiskaren och Djinnen
29 okt. 2026 · Tusen och en natt, återberättad av Farsa Online · uppdaterad 29 okt. 2026
En fattig fiskare släpper fri en väldig djinn som varit fången i århundraden. Men i stället för tacksamhet möts fiskaren av ett dödligt hot. Ensam på stranden, inför en makt han omöjligt kan besegra med styrka, måste han hitta en annan väg.
Fiskaren och djinnen
Det var en gång en gammal fiskare som levde tillsammans med sin familj i ett litet hus nära havet.
Han var fattig och hade inte mycket annat än sitt nät, sin båt och sina händer. Varje morgon gick han ner till stranden för att försöka fånga något som familjen kunde äta.
Fiskaren hade en regel.
Han kastade sitt nät i havet fyra gånger om dagen. Inte fler.
En morgon, när solen just hade börjat stiga över horisonten, vadade han ut i vattnet och kastade sitt nät.
Han väntade en stund och började sedan dra in det.
Nätet var tungt.
Så tungt att han knappt orkade få upp det på stranden.
Men när han till slut lyckades såg han att det inte innehöll en enda fisk.
Där låg bara ett dött djur, uppsvällt av vatten och så tungt att nätet nästan hade gått sönder.
Fiskaren suckade.
Han gjorde rent nätet, gick tillbaka ut i vattnet och kastade det en andra gång.
Även denna gång var det tungt.
Han drog och drog, tills svetten rann från pannan.
Men när nätet kom upp innehöll det bara en stor korg fylld med sand och lera.
Fiskaren satte sig på stranden en stund.
Sedan reste han sig och kastade nätet för tredje gången.
Nu fick han upp trasiga krukor, stenar och gamla ben.
Han såg ut över havet.
Tre kast.
Inte en enda fisk.
Han tänkte på familjen där hemma.
Sedan tog han ett djupt andetag och kastade sitt nät för fjärde och sista gången.
När han började dra in det kände han återigen något tungt.
Han drog försiktigt, rädd att nätet skulle gå sönder.
Till slut fick han upp ett föremål som han aldrig tidigare hade sett.
Det var en gammal kopparkruka, smal upptill och rund nedtill. Öppningen var förseglad med bly, och på sigillet fanns märkliga tecken.
Fiskaren vände och vred på krukan.
Den verkade tom.
Kanske kunde han sälja kopparen och köpa mat för pengarna.
Han tog fram sin kniv och började försiktigt lossa förseglingen.
Till slut gav den vika.
Fiskaren lyfte av locket och lutade krukan för att se om något fanns inuti.
Ingenting föll ut.
Men plötsligt började en tunn strimma rök stiga ur öppningen.
Fiskaren drog sig tillbaka.
Röken blev tjockare och tjockare.
Den steg mot himlen, bredde ut sig över stranden och samlades till ett mörkt moln.
Sedan började molnet ändra form.
Två väldiga armar sträckte sig ut.
Ett huvud reste sig högt över fiskaren.
Och framför honom stod till slut en djinn, så stor att fiskaren knappt kunde se hans ansikte.
Djinnens ögon glödde.
Hans röst dånade över stranden.
”Gör dig redo att dö!”
Fiskaren föll baklänges i sanden.
”Dö?” utropade han. ”Jag har ju befriat dig!”
”Det har du”, svarade djinnen.
”Varför vill du då döda mig?”
Djinnen såg ner på honom.
”Lyssna, så ska du få veta.”
Han berättade att han för mycket länge sedan hade trotsat kung Salomo, som hade makt över djinnerna.
Som straff hade han blivit instängd i kopparkrukan och kastad i havet.
Under de första hundra åren hade han lovat sig själv att göra den som befriade honom rik för resten av livet.
Men ingen kom.
Under de följande hundra åren hade han lovat att ge sin befriare alla jordens skatter.
Fortfarande kom ingen.
Under ytterligare hundra år hade han lovat att uppfylla tre önskningar.
Men århundradena gick, och krukan låg kvar på havets botten.
Till slut hade djinnens vrede blivit så stor att han svor en ny ed.
Den som befriade honom skulle dö.
Och nu stod fiskaren framför honom.
”Du får själv välja hur du vill dö”, sade djinnen.
Fiskaren stirrade på honom.
Han hade tillbringat hela sitt liv med att kämpa för att överleva.
Nu skulle han dö för att han hade öppnat en kruka.
Han bad djinnen att visa barmhärtighet.
Men djinnen vägrade.
Fiskaren tystnade.
Sedan såg han på den lilla kopparkrukan som låg i sanden.
Och en tanke började ta form.
”Innan du dödar mig”, sade han, ”måste jag få fråga dig en sak.”
”Fråga.”
”Du säger att du har varit instängd i den här krukan?”
”Ja.”
Fiskaren såg på den väldiga gestalten.
”Det kan jag inte tro.”
Djinnen röt så att sanden virvlade omkring dem.
”Tror du att jag ljuger?”
”Jag tror bara det mina ögon kan se”, svarade fiskaren. ”Din ena fot är större än hela krukan. Hur skulle resten av dig kunna få plats där inne?”
Djinnen stirrade på honom.
”Du tvivlar på min makt?”
Fiskaren ryckte på axlarna.
”Jag ser en kruka. Jag ser dig. Och jag ser inte hur det skulle vara möjligt.”
”Då ska jag visa dig!”
Djinnens kropp började lösas upp.
Hans armar försvann i mörk rök.
Hans huvud steg mot himlen och drogs sedan samman.
Röken virvlade över stranden och började strömma tillbaka genom krukans smala öppning.
Mer och mer försvann ner i kopparkärlet.
Till slut återstod bara en tunn strimma.
Sedan var även den borta.
Från krukans inre hördes djinnens röst.
”Nå, fiskare! Tror du mig nu?”
Men fiskaren svarade inte.
Han hade redan kastat sig fram, gripit blylocket och tryckt fast det över öppningen.
Djinnen vrålade inifrån krukan.
”Vad gör du?”
Fiskaren satte sig ner i sanden.
Hans händer skakade fortfarande.
”Jag funderar”, svarade han, ”på var i havet jag ska kasta tillbaka dig.”
Djinnen hotade honom.
Han skrek och rasade.
Sedan började han be.
Han lovade fiskaren rikedomar, skatter och allt han kunde önska sig.
Men fiskaren såg på krukan.
”Det lovade du redan en gång”, sade han. ”Och ändå tänkte du döda mig.”
Djinnen blev tyst.
Länge hördes bara vågorna som slog mot stranden.
Till slut talade han igen.
Den här gången var rösten annorlunda.
Han lovade att inte skada fiskaren om han blev fri.
Fiskaren lät honom svära en högtidlig ed.
Först därefter lossade han förseglingen.
Återigen steg röken ur krukan.
Återigen reste sig djinnen över stranden.
Fiskaren höll andan.
Djinnen såg ner på honom.
Sedan sparkade han den tomma kopparkrukan långt ut i havet.
Fiskaren ryggade tillbaka.
Men djinnen började skratta.
”Följ mig”, sade han.
Och så gick de tillsammans bort från stranden.
Djinnen ledde fiskaren genom landskapet, förbi kullar och över steniga marker, tills de kom fram till en sjö som låg gömd mellan fyra berg.
Vattnet var så klart att fiskaren kunde se ända ner till botten.
Där simmade fiskar i fyra olika färger.
Vita.
Röda.
Blå.
Gula.
Fiskaren hade aldrig sett något liknande.
”Kasta ditt nät här”, sade djinnen. ”Ta sedan fångsten till sultanen. Han kommer att belöna dig.”
Fiskaren kastade sitt nät.
När han drog upp det låg där fyra fiskar, en av varje färg.
Han vände sig om för att tacka djinnen.
Men den väldiga gestalten var redan på väg bort.
Ett ögonblick senare var han försvunnen.
Fiskaren stod ensam vid sjön med de fyra märkliga fiskarna i sitt nät.
Långt där borta väntade havet.
Och hemma i det lilla huset väntade hans familj.
Han samlade ihop nätet, lyfte sin fångst och började gå.