Viktor Frankl

Viktor Frankl – Mannen som sökte mening i mörkret

1905–1997

Det var kallt.

Människorna stod tätt tillsammans i den tidiga morgonen.

De hade tunna kläder. Många var sjuka. Nästan alla var hungriga.

Framför dem väntade ännu en dag av hårt arbete.

Viktor Frankl stod bland fångarna.

Han hade förlorat sitt hem, sitt arbete och nästan allt han ägde.

Han visste inte om han skulle överleva.

Men det fanns någonting han försökte hålla fast vid.

En tanke.

En människa han älskade.

En möjlighet att livet fortfarande kunde betyda något.

Viktor Emil Frankl föddes den 26 mars 1905 i Wien, Österrike.

Han växte upp i en judisk familj tillsammans med sina syskon.

Hans pappa arbetade inom den offentliga förvaltningen och hans mamma tog hand om familjen.

Viktor var en nyfiken pojke.

Redan som ung började han fundera över frågor som många människor ägnar hela livet åt att försöka besvara.

Varför lever vi?

Vad gör ett liv meningsfullt?

Varför fortsätter människor kämpa när livet är svårt?

Han intresserade sig för filosofi och psykologi.

Som tonåring skrev han till den berömde psykologen Sigmund Freud.

Freud blev imponerad av en text som den unge Viktor hade skrivit och hjälpte senare till att få den publicerad.

Men Viktor nöjde sig inte med att studera andra människors tankar.

Han ville undersöka sina egna.

Han började studera medicin vid universitetet i Wien.

Så småningom specialiserade han sig på neurologi och psykiatri.

Han arbetade med människor som mådde mycket dåligt.

Särskilt engagerade han sig för unga människor som hade förlorat hoppet om framtiden.

Under slutet av 1920-talet organiserade han kostnadsfria rådgivningsverksamheter för ungdomar.

Han ville hjälpa dem att hitta möjligheter när livet kändes omöjligt.

Det var ett arbete som betydde mycket för honom.

Viktor började utveckla en tanke.

Människor behöver inte bara trygghet, mat och gemenskap.

De behöver också uppleva att deras liv har mening.

Och mening behöver inte vara samma sak för alla.

För en människa kan den finnas i ett arbete.

För en annan i kärleken till en familjemedlem.

För en tredje i något som ännu inte har hänt.

Viktor började kalla sin psykologiska metod för logoterapi.

Ordet kommer från grekiskans logos, som här syftar på mening.

Men samtidigt som han utvecklade sina tankar förändrades världen omkring honom.

År 1938 införlivades Österrike med Nazityskland.

Nazisterna hade en ideologi som delade in människor efter föreställningar om ras och ursprung.

Judar utsattes för allt hårdare förföljelse.

Deras rättigheter begränsades.

De förlorade arbeten, egendom och möjligheter att leva som tidigare.

Viktor Frankl var jude.

Det innebar att också hans liv blev alltmer hotat.

Han fick möjlighet att resa till USA.

Där skulle han kunna fortsätta sin forskning och sitt arbete som läkare.

Men hans föräldrar var kvar i Wien.

Om han reste skulle han kanske aldrig få se dem igen.

Viktor brottades med beslutet.

Till slut valde han att stanna.

Han ville inte lämna sina föräldrar.

År 1941 gifte han sig med Tilly Grosser.

De var unga och hade ett liv framför sig.

Men kriget kom allt närmare.

År 1942 deporterades Viktor, hans hustru och hans föräldrar till koncentrationslägret Theresienstadt.

De hade inte begått något brott.

De fördes bort därför att de var judar.

I lägret mötte Viktor människor som hade förlorat nästan allt.

Många var sjuka.

Många var rädda.

Många hade skilts från sina familjer.

Viktor försökte använda sina kunskaper som läkare och psykiater för att hjälpa andra fångar.

Han deltog bland annat i arbetet med att stödja människor som riskerade att ta sina liv.

Men han kunde inte skydda sin egen familj från det som hände.

Hans pappa dog i Theresienstadt.

År 1944 fördes Viktor vidare till Auschwitz.

Där mördades hans mamma.

Hans bror dödades också under Förintelsen.

Hans hustru Tilly fördes till andra läger.

Viktor visste inte längre var hon befann sig eller om hon levde.

Han förlorade också manuskriptet till en bok som han hade arbetat med under många år.

Det var en bok om hans tankar kring människans sökande efter mening.

Han hade sytt in manuskriptet i sin rock för att försöka rädda det.

Men rocken togs ifrån honom.

Boken försvann.

Livet i koncentrationslägren var omänskligt.

Fångarna utsattes för svält, sjukdomar, våld och tvångsarbete.

De kunde dödas utan förvarning.

Många dog av utmattning eller brist på vård.

Viktor flyttades mellan olika läger.

Han blev svårt sjuk.

Han var ofta hungrig och utmattad.

Ibland hade han knappt kraft att stå upp.

Men han fortsatte att observera.

Han lade märke till att människor reagerade olika på det fruktansvärda de utsattes för.

En del försökte hjälpa andra trots att de själva knappt hade någonting.

Någon delade sin sista bit bröd.

Någon försökte trösta en annan fånge.

Andra blev hårda och förtvivlade.

Viktor såg också hur fångarnas handlingsutrymme var fruktansvärt begränsat. Ingen kunde genom viljestyrka ensam besegra svält, sjukdomar eller lägrens våld.

Men ibland fanns det fortfarande små ögonblick där en människa kunde välja hur hon ville handla.

Det kunde vara en vänlig gest.

Ett ord.

Ett försök att hjälpa någon annan.

Viktor började fundera över vad dessa ögonblick betydde.

En dag under tvångsarbetet tänkte han på sin hustru.

Han visste inte om hon levde.

Han kunde inte tala med henne.

Han kunde inte hålla hennes hand.

Men han kunde minnas henne.

Han föreställde sig hennes ansikte.

Hennes röst.

Samtalen de hade haft.

För en stund blev kärleken till henne viktigare än den frusna marken under hans fötter.

Han kunde inte förändra platsen där han befann sig.

Men minnet av henne gav honom något att hålla fast vid.

Det var en av de erfarenheter som senare skulle få stor betydelse för hans tänkande.

Kärleken, menade Viktor, kunde vara en källa till mening även när den älskade människan inte längre fanns nära.

Men han visste fortfarande inte om Tilly skulle överleva.

I april 1945 befriades Viktor Frankl från koncentrationslägret Türkheim.

Han var fyrtio år gammal.

Han hade överlevt.

Men när han återvände till Wien fick han veta att hans hustru hade dött.

Hans föräldrar var döda.

Hans bror var död.

Stora delar av den värld han hade känt fanns inte längre.

Han hade överlevt Förintelsen.

Men överlevnaden betydde inte att sorgen försvann.

Viktor behövde försöka bygga upp sitt liv igen.

Han återvände till sitt arbete som läkare.

Och han började skriva.

Manuskriptet som hade försvunnit i Auschwitz fanns fortfarande i hans minne.

Han började återskapa sina tankar.

Han skrev också om sina erfarenheter från koncentrationslägren.

År 1946 publicerades boken som senare skulle bli internationellt känd under titeln Man's Search for Meaning – på svenska Livet måste ha mening.

Boken kom att läsas av miljontals människor.

Viktor Frankl blev en internationellt uppmärksammad psykiater och författare.

Han föreläste vid universitet runt om i världen.

Han fortsatte utveckla logoterapin.

Hans grundtanke var att människan kan finna mening på flera sätt.

Genom det hon skapar.

Genom det hon upplever och de människor hon älskar.

Och ibland genom det sätt hon förhåller sig till ett lidande som inte går att undvika.

Men Viktor menade inte att människor måste lida för att deras liv ska få mening.

Tvärtom.

Om lidandet går att förändra eller lindra finns det anledning att försöka göra det.

Att acceptera ett lidande som går att förhindra är inte något ideal.

Och det finns en annan viktig sak att förstå.

Många människor dog i koncentrationslägren trots att de hade hopp, kärlek och stark vilja att leva.

Deras död berodde inte på att de saknade mening.

Den berodde på det våld och den förföljelse som de utsattes för.

Mening var ingen garanti för överlevnad.

Det var något Viktor försökte förstå mitt i en verklighet där människor hade berövats nästan all makt över sina liv.

Efter kriget gifte Viktor om sig med Eleonore Schwindt.

De fick en dotter, Gabriele.

Han fortsatte arbeta, skriva och undervisa under resten av sitt liv.

Han älskade också bergsklättring.

Långt upp i åren gav han sig ut bland klippor och berg.

Kanske fanns där något som påminde honom om livet självt.

En bergvägg kunde inte bestigas genom att bara önska sig till toppen.

Man måste hitta ett fäste.

Sedan ett till.

Och ibland behövde man hjälp av någon annan.

Viktor Frankl dog i Wien den 2 september 1997.

Han blev 92 år gammal.

Föreställ dig en pojke som sitter vid ett skrivbord.

Framför honom ligger en bok.

Han läser om en man som överlevde koncentrationsläger och sedan ägnade sitt liv åt att förstå människans behov av mening.

Pojken stannar vid en tanke.

Att en människa ibland kan påverka sitt förhållningssätt även när hon inte kan påverka allt som händer omkring henne.

Han funderar.

Gäller det alltid?

Vad händer när någon är så rädd eller sjuk att hon knappt kan tänka?

Vad händer när människor behandlas så illa att de inte längre har några verkliga val?

Och varför lyckades vissa människor överleva medan andra dog?

Boken ger honom inte svar på allt.

Han läser vidare.

Viktor Frankl hade en gång varit en ung pojke som ställde frågor om livet.

Sedan hade han blivit läkare.

Fånge.

Överlevande.

Make.

Pappa.

Författare.

Och under nästan hela sitt liv fortsatte han att undersöka samma fråga.

Vad kan göra ett människoliv meningsfullt?

Pojken stänger boken.

Utanför fönstret fortsätter världen som vanligt.

Någon skrattar på gatan.

En fågel landar på en gren.

Telefonen vibrerar på skrivbordet.

Pojken sitter kvar en stund.

Sedan reser han sig.