Platon

Platon

För mer än tvåtusen fyrahundra år sedan föddes en pojke i Aten, en stad där människor samlades på torg för att handla, diskutera och fatta beslut om hur samhället skulle styras.

Pojken skulle komma att kallas Platon.

Han växte upp i en välbärgad familj, i en tid då Aten var en av den grekiska världens mest inflytelserika städer. Där fanns konstnärer, politiker, dramatiker och filosofer. Där fanns också krig, maktkamper och människor som var övertygade om att just deras uppfattning var den rätta.

Platon fick den utbildning som förväntades av unga män i hans samhällsklass.

Men någon gång under sin ungdom kom han i kontakt med en man som skulle förändra riktningen på hans liv.

Mannen hette Sokrates.

Sokrates var märklig på många sätt.

Han skrev inga böcker som vi känner till. Han grundade ingen stor skola. Han gick omkring i Aten och samtalade med människor.

Han ställde frågor.

Vad är mod?

Vad är rättvisa?

Vad innebär det att vara en god människa?

Frågorna kunde verka enkla.

Men när någon försökte besvara dem kom ofta en ny fråga.

Och sedan ännu en.

En människa som nyss varit fullständigt säker kunde plötsligt upptäcka att hon inte riktigt visste vad hon menade.

För Platon blev dessa samtal betydelsefulla.

Här fanns en man som inte verkade särskilt intresserad av att vinna diskussioner. Åtminstone inte på det sätt som många andra gjorde.

Han ville undersöka vad människorna egentligen visste.

Och kanske vad de bara trodde att de visste.

Åren gick.

Aten förlorade ett långt krig mot Sparta. Stadens politiska styre förändrades flera gånger, och konflikterna mellan olika grupper var djupa.

År 399 f.Kr. ställdes Sokrates inför rätta.

Han anklagades för att inte erkänna stadens gudar och för att förleda ungdomen.

En jury av atenska medborgare fann honom skyldig.

Domen blev döden.

Sokrates drack giftet som användes för att verkställa straffet.

Platon var då omkring tjugoåtta år gammal.

Vi vet inte exakt vad han tänkte när han fick beskedet. I en av sina dialoger berättar han att han själv var sjuk och därför inte närvarade under Sokrates sista timmar.

Men vi vet att han fortsatte att skriva om sin lärare.

Och att frågorna inte tystnade.

Platon började skriva filosofiska dialoger.

I dem möter vi människor som samtalar om kärlek, kunskap, vänskap, mod, själens natur och hur ett samhälle bör styras.

Ofta är Sokrates den som leder samtalen.

Men dialogerna är inte vanliga läroböcker där en fråga följs av ett färdigt svar.

Ibland slutar de utan att någon har kommit fram till en säker slutsats.

En människa säger något.

En annan invänder.

Ett resonemang prövas.

En motsägelse upptäcks.

Och plötsligt är frågan inte längre riktigt densamma.

Platon undersökte också något som människor fortfarande funderar över.

Vad innebär det egentligen att veta något?

Tänk dig att du ser en vacker blomma.

Du kan beskriva dess färg, form och doft.

Men vad är skönhet?

Är det något som bara finns i blomman?

Eller finns det något som gör att vi kan känna igen skönhet i både en blomma, en melodi och en handling?

Sådana frågor ledde Platon till hans tankar om formerna, eller idéerna, som han menade hade en verklighet bortom de föränderliga ting vi uppfattar med våra sinnen.

Det var ett försök att förstå hur kunskap kunde vara möjlig i en värld där nästan allting förändras.

Alla höll inte med honom.

Inte ens hans mest berömda elev, Aristoteles, skulle senare acceptera hela hans förklaring.

Men frågorna levde vidare.

I ett av sina mest kända verk, Staten, berättar Platon en märklig historia.

Föreställ dig människor som har levt hela sina liv i en grotta.

De sitter fastkedjade så att de bara kan se väggen framför sig.

Bakom dem brinner en eld.

Mellan elden och människorna rör sig andra personer som bär olika föremål.

Föremålen kastar skuggor på grottans vägg.

Det är dessa skuggor fångarna ser.

Ingenting annat.

De har aldrig sett föremålen som skapar skuggorna.

Aldrig elden bakom sig.

Aldrig världen utanför grottan.

För dem är skuggorna hela verkligheten.

Men en dag blir en av fångarna fri.

Han vänder sig om.

Ljuset från elden gör ont i ögonen.

Det han tidigare uppfattat som verkligt börjar förändras.

Sedan leds han upp ur grottan.

Ut i solljuset.

Till en början kan han knappt se någonting.

Men långsamt vänjer sig ögonen.

Han ser skuggor.

Sedan speglingar i vatten.

Sedan träd, människor och berg.

Till slut kan han lyfta blicken mot himlen och förstå att solen gör mycket av det han ser möjligt.

Världen är större än han någonsin kunnat föreställa sig.

Men berättelsen slutar inte där.

Mannen återvänder till grottan.

Han vill berätta för de andra vad han har sett.

När han kommer tillbaka har hans ögon svårt att vänja sig vid mörkret.

Han ser sämre än de som fortfarande sitter fastkedjade.

De skrattar åt honom.

Varför skulle någon vilja lämna grottan om man kom tillbaka och såg sämre?

Och när han försöker berätta om världen utanför vill de inte tro honom.

Platon låter Sokrates berätta denna liknelse i ett samtal om utbildning, kunskap och människans förhållande till verkligheten.

Grottan har sedan dess fortsatt att fascinera människor i generation efter generation.

Platon nöjde sig inte med att skriva.

Omkring år 387 f.Kr. grundade han en skola i Aten som kom att kallas Akademin.

Där samlades människor för att studera bland annat filosofi, matematik och frågor om samhället.

En av dem var en ung man från Stageira.

Han hette Aristoteles.

Aristoteles studerade vid Akademin under många år och utvecklade så småningom egna tankar, som på viktiga punkter skilde sig från Platons.

Läraren och eleven skulle bli två av historiens mest inflytelserika filosofer.

Men Platon hade också idéer som väcker svåra frågor.

I Staten beskrev han ett idealsamhälle där människor skulle tilldelas olika uppgifter och där särskilt utbildade filosofer skulle styra.

Han förespråkade också omfattande kontroll över vilka berättelser och vilken diktning som skulle få spridas i detta samhälle.

Det var långt ifrån dagens föreställningar om yttrandefrihet och människors rätt att själva välja sina liv.

Platon försökte dessutom omsätta sina politiska tankar i praktiken genom sina kontakter med härskarna i Syrakusa på Sicilien.

Det blev ingen framgång.

Hans försök att påverka makten präglades av konflikter och besvikelser.

Mannen som undersökte rättvisans natur lyckades inte skapa det samhälle han föreställde sig.

Platon levde ett långt liv.

Han fortsatte att skriva, undervisa och undersöka frågor som människor hade ställt långt före honom och fortfarande ställer i dag.

Vad är sant?

Vad är gott?

Vad kan vi veta?

Vad innebär det att vara fri?

Hans svar har diskuterats, kritiserats, utvecklats och ibland förkastats.

Men hans dialoger fortsätter att läsas.

Och någonstans, i ett klassrum eller vid ett köksbord, kanske två människor sitter mitt emot varandra.

Den ena säger något som hon alltid har trott.

Den andra lyssnar.

Sedan kommer en fråga.

Inte för att göra den första människan mindre.

Utan för att undersöka det hon just sade.

En stund blir det tyst.

Hon tänker efter.

Och samtalet fortsätter.