Yacouba Sawadogo

Yacouba Sawadogo , Burkina Faso

Jorden var hård.

Så hård att hackan ibland studsade mot ytan.

Yacouba lyfte den igen.

Och slog.

Den torra marken sprack. Små bitar av jord lossnade och föll åt sidan.

Han böjde sig ner och började gräva en grop.

Inte särskilt djup.

Inte särskilt bred.

Bara ett litet hål i den väldiga, uttorkade marken.

Sedan började han på nästa.

Och nästa.

Och nästa.

Om någon hade betraktat honom på avstånd skulle det kanske ha sett märkligt ut.

En ensam man som grävde hål i jord där nästan ingenting längre ville växa.

Men Yacouba hade fått en idé.

Och han ville se om den fungerade.

Yacouba Sawadogo föddes 1946 i det område som i dag är Burkina Faso, ett land i Västafrika.

Han växte upp i Yatengaprovinsen, där människors liv länge hade varit nära förbundet med jorden.

Regnet bestämde mycket.

När det kom i rätt tid kunde familjerna odla hirs och andra grödor.

Djuren fick bete.

Människorna kunde fylla sina förråd inför den torra årstiden.

Men när regnet uteblev förändrades allt.

Yacouba lärde sig tidigt att arbeta på familjens åkrar.

Han gick också i koranskola i Mali och arbetade senare med handel.

Han hade kunnat fortsätta som handelsman.

Men under 1970-talet drabbades Sahelområdet av svår torka.

Regnen svek.

Skördarna förstördes.

Djur dog.

Människor började lämna sina hem för att söka försörjning någon annanstans.

Det som tidigare varit åkrar förvandlades på många platser till hård, utarmad mark.

När regnet väl kom rann vattnet ofta bort över den packade ytan.

Det trängde inte ner tillräckligt djupt för att ge växterna en chans.

Yacouba såg vad som hände.

Och han fattade ett beslut.

Han skulle försöka få jorden att leva igen.

Det fanns en gammal odlingsmetod i området.

Den kallades zaï.

Bönder hade länge grävt små gropar för att samla regnvatten och hjälpa grödor att växa.

Men metoden hade sina begränsningar.

Yacouba började experimentera.

Han grävde groparna större och djupare än man brukade.

Han började också gräva under torrperioden, långt innan regnen kom.

Sedan lade han organiskt material i groparna.

Gödsel.

Växtrester.

Sådant som kunde brytas ner och ge näring åt jorden.

Det såg kanske inte särskilt imponerande ut.

En grop.

Lite gödsel.

En handfull frön.

Men Yacouba hade börjat lägga märke till något intressant.

Termiter.

Termiter är små insekter som lever i stora samhällen.

De bygger gångar och bon och hjälper till att bryta ner dött växtmaterial.

Många människor ser dem framför allt som skadedjur.

De kan förstöra trä och orsaka stora problem.

Men Yacouba upptäckte att de också kunde hjälpa honom.

När termiterna drogs till det organiska materialet började de arbeta i jorden.

De grävde små gångar.

Gångarna gjorde att regnvattnet lättare kunde tränga ner genom den hårda marken.

Och när regnet kom samlades vattnet i groparna i stället för att omedelbart rinna bort.

Det organiska materialet förbättrade dessutom jordens bördighet.

Plötsligt fanns där något som länge hade saknats.

Fukt.

Näring.

Utrymme för rötter.

Yacouba hade inte uppfunnit regnet.

Han hade inte heller uppfunnit termiterna.

Men han hade upptäckt ett sätt att låta dem hjälpa varandra.

Alla var inte imponerade.

Tvärtom.

Människor i hans omgivning tyckte att han betedde sig märkligt.

Varför gräva i mark som ändå inte gick att odla?

Varför arbeta i den brännande solen när regnen fortfarande låg långt borta?

Varför förändra en metod som människor använt i generationer?

Vissa kallade honom galen.

Andra skrattade åt honom.

Yacouba fortsatte gräva.

Han hade inte något färdigt bevis för att allt skulle fungera.

Men han kunde undersöka resultaten.

Och resultaten började förändras.

Först kom grödorna.

Mark som tidigare knappt hade gett någon skörd började producera mat igen.

Sedan kom något ännu mer överraskande.

Träden.

När jorden blev fuktigare och bördigare kunde fler växter överleva.

Frön som tidigare inte haft någon chans började gro.

Yacouba planterade också träd.

De växte långsamt.

Ett litet träd gav skugga åt marken under sig.

Rötterna hjälpte till att hålla kvar jorden.

Löv föll till marken och bröts ner.

Fåglar började komma tillbaka och förde med sig fler frön.

Så småningom började växterna hjälpa varandra.

Och där människor tidigare sett torr, utarmad mark växte ett grönare landskap fram.

Yacouba fortsatte sitt arbete år efter år.

Men framgången innebar inte att motståndet försvann.

Delar av hans växande skog sattes i brand.

Vid flera tillfällen förstördes träd som han hade lagt åratal på att få att växa.

Tänk dig det.

Att se något du vårdat under lång tid försvinna i lågorna.

Yacouba hade kunnat ge upp.

Han hade kunnat ägna resten av sitt liv åt att vara arg på dem som förstörde hans arbete.

Men han fortsatte plantera.

Fortsatte gräva.

Fortsatte dela med sig av det han hade lärt sig.

Efter hand började människor komma för att se vad han hade gjort.

Först bönder från närliggande byar.

Sedan människor från andra delar av landet.

Yacouba visade hur han grävde groparna.

Hur han använde organiskt material.

Hur regnvattnet samlades.

Och hur termiterna hjälpte till.

Han behöll inte kunskapen för sig själv.

År 1984 började han organisera träffar där bönder kunde utbyta frön, erfarenheter och odlingsmetoder.

Det som fungerade på en åker kunde prövas på en annan.

En bonde lärde sig av Yacouba.

En annan lärde sig av den första.

Sedan ytterligare en.

Kunskapen började spridas mellan byarna.

Så småningom hade tusentals människor besökt honom för att lära sig.

Metoderna bidrog till att återställa stora områden av förstörd jordbruksmark i Burkina Faso och grannlandet Niger.

Yacouba hade börjat med små hål i marken.

Nu hjälpte hans arbete andra människor att odla mat åt sina familjer.

Med åren växte hans egen skog till nästan fyrtio hektar.

Det motsvarar ungefär femtiosex fotbollsplaner.

Där fanns tiotals arter av träd och buskar.

Fåglar.

Insekter.

Växter som inte hade kunnat överleva på den tidigare utarmade marken.

Men skogen var inte bara vacker.

Den gav skugga.

Den hjälpte jorden att behålla fukt.

Den gav människor nya möjligheter till försörjning.

Och den visade att mark som verkade förlorad inte alltid behövde förbli förlorad.

Yacouba blev alltmer känd.

År 2010 kom dokumentärfilmen The Man Who Stopped the Desert.

Människor långt utanför Afrika fick höra hans historia.

År 2018 tilldelades han Right Livelihood-priset, som ibland kallas det alternativa Nobelpriset.

Han reste till Stockholm.

Där hyllades han för sitt arbete.

Föreställ dig skillnaden.

En man som en gång hade blivit hånad för att han grävde hål i marken stod nu inför människor som ville lära sig av honom.

Men Yacouba hade inte arbetat för att få ett pris.

Han ville att jorden skulle kunna ge mat även åt kommande generationer.

Det fanns fortfarande problem.

Hans skog hotades bland annat av förändrad markanvändning och stadens utbredning.

Och trots att han hade blivit internationellt uppmärksammad levde han enkelt.

Hans arbete hade aldrig gjort honom till någon förmögen affärsman.

Det hade däremot gjort honom till något annat.

En människa vars kunskap fortsatte att hjälpa andra.

Den 3 december 2023 dog Yacouba Sawadogo.

Han blev 77 år gammal.

Men skogen han hade hjälpt till att skapa fanns kvar.

Och kunskapen hade redan spridits långt bortom hans egen mark.

Någonstans i Burkina Faso står ett träd.

Kanske har det vuxit ur ett frö som en fågel en gång tappade.

Kanske planterades det av en bonde som lärt sig gräva zaï-gropar.

Under trädet ligger jorden svalare än ute i solen.

När regnet kommer letar sig vattnet ner mellan rötterna.

Termiter arbetar i sina gångar.

En fågel landar på en gren.

Det är lätt att tänka på Yacouba Sawadogo som mannen som stoppade öknen.

Det var så många människor kom att kalla honom.

Men han stoppade inte all öken.

Han förändrade en bit mark.

Sedan ännu en.

Och ännu en.

Tills andra människor började göra samma sak.

Han kunde inte bestämma när regnet skulle falla.

Han kunde inte befalla träden att växa.

Och han kunde inte tvinga termiterna att hjälpa honom.

Men han kunde gräva en grop.

Lägga något i den.

Vänta.

Och se vad som hände.

En gång hade marken varit så hård att hackan nästan studsade mot den.

Nu växer där träd.